Någon gång i livet kommer man till en brant backe, en backe som inte bara är brant och dunkel utan fruktansvärt jobbig att ta sig uppför. En backe där det enklaste hade varit att bara lägga sig ner, och det av den enkla anledningen att man inte helt enkelt vet hur man ska orka att ta sig uppför utan att kollapsa. Man tar en dag, ett steg i sänder och tycker man klarar sig OK uppför, rätt som det är när stegen känns lite lättare, blir dom genast tyngre, backen gör sig påmind igen.

Så av en händelse, minnen eller andra saker, som har påverkat att dom stegen man tagit uppför har man istället halkat ner igen, en balansgång av ljus och mörker som inte alltid eller sällan väger jämt. Det är väl det som kallas livet. Det sägs att tiden läker alla sår, gör den verkligen det? möjligen ett skärsår men aldrig fullt ett själsligt sår, det bär du med dig hela tiden på ett helt annat sätt. Det är individuellt hur stark man är, men en utåt sätt stark person är inte samma sak som hur den är inåt. Kanske personen är tystlåten, det är det många som är, eller kanske en person är högljudd och har attiityden ”se mig, hör mig”, alla är olika i olika situationer men alla vill förmedla någonting om sig själva.

Lite tankar om livet och hur det kan vara, inte sagt om hur vandring/stegen uppför backen slutar..